Efter två veckors hopp, förtvivlan och stor besvikelse så stannade den emotionella berg och dalbanan. Våra iPhones kom till Sverige. Ja inte alla de telefoner som var beställda. Peppade bagaegmän på Newark stal tre lurar ur Manges incheckade väska. Hur som... när ni ringer mig så hoppas jag ni gläder er åt att er röst går genom en iPhone och rätt in i mina öron. Jag gör det.
Ja det är ett lökigt låtval men jag kunde inte hålla mig.
När min rss hör av sig och det är Mårten som uppdaterat sin blogg blir man sällan, ja aldrig missnöjd. En riktigt bra blogg helt enkelt. Via Mårten fick jag möjlighet att kolla hur mainstream jag är. Så nu vet ni/jag.
Idag är det ett år sedan jag åkte till Tokyo och TYO-ID. Sjukt. Mina 3 månader där får nog klassas som några av de bättre i mitt liv. Saknar det varje dag. Saknar även min guide/vän Shinji som släpade runt på mig, fixade biljetter och var allmänt hjälpsam. Festerna på Bar Komazawa där bilderna på Shinji är tagna ska jag sent glömma.
Letade efter några filer på en extern hårddisk och hittade några japanbilder. Hade för avsikt att ta med mig hem en sådan här. Tillfället dök tyvärr aldrig upp.
För snart 30 år sedan vann Åke Eriksson konstnärstävlingen Rita Lill-Babs. I lördags var det min tur att bli avporträtterad av denna mästare. David tryckte först ner mig i en stol och sedan en hundring i näven på mig. Åke tar 100 kronor för en karikatyr. Du hittar honom på Heron City.